Inte långt efter att jag och min man flyttade till Kiruna (det var i januari år 2012) väcktes tanken att det skulle vara kul att skriva en barnbok. När jag var ny i Kiruna kändes gruvstaden och landskapet helt främmande. Kanske till och med lite skrämmande. Men samtidigt fanns där något fascinerande. Människor under jorden. Män och kvinnor i varseldräkter. Sprängningar om nätterna. Stora, tunga maskiner. Och så de där karakteristiska ljuden. Susande gruvfläktar. Backande lastbilar och plogmaskiner. “Biiip biiip biiip biiip”. Det var de här intrycken och den stora kontrasten mellan Kiruna och min småländska hemstad som väckte idén att skriva en barnbok.

Nu, efter drygt fem år som Kirunabo och två barn senare, så känns inte allt så främmande längre. Men fortfarande fascinerande. Så länge jag får mina obligatoriska andningspauser under våren och sommaren så är det en ynnest att få bo i Kiruna och att få uppleva riktig gnistrande vinter. Det nästan horisontella, vackra ljuset inte heller att föringa.