Det är bara en kort promenad. Hem från butiken. Den grönvita påsen, som just fyllts med morgondagens frukost, vaggar fram och tillbaka. Prasslar i takt med sulornas stumma dunkande mot asfalten. Dimman är tät. Den gör mig avskärmad. Som om jag befann mig mitt i ett ingenting. Några figurer skymtar. De är på något sätt onåbara. Hastande.

Plötsligt börjar vemodet sjunga i magen. Över saker och människor som försvinner och aldrig kommer igen. Över platser, där människor bott och levt, som skingras med en puff när de sista brädorna dunsar till marken. Vemodet sjunger en underlig önskan om att få behålla det gamla och kända.

Det är inte långt hem. Nära till ljuset och värmen. Därhemma tystas sången av glada små ansikten. Små varma, starka händer. Fötter som springer. Glömmer tankarna jag just hade. Nog är det så att det nya behöver plats för att växa. Och att det gamla måste ge vika för det.