TALES BORN IN KIRUNA

Det är och har varit en overklig och ledsam tid. Pappa saknas för alltid. Det har ännu bara gått två månader. Men det känns som en evighet.

Ändå finns, förvånande nog, stunder av glädje och skratt mitt i sorgen. Och där finns en livslust som inte tänker slockna. På länge om jag får välja. Jag vill bara leva ännu mer, innan det är min tur.

Jo, jättesvårt. Och då menar jag att få en barnbok publicerad på ett förlag. Insåg från början att det egentligen inte är någon idé att gå den vägen. Det kommer in otroligt många barnboksmanus till bokförlagen. Bara några promille av de inskickade manusen blir antagna. Förlagen ger dessutom aldrig ut en bok som inte har en bred marknad. Och det har inte min. Men jag började ändå i den änden. Man vet ju aldrig…

Jag har förstås redan fått några refuseringar. Det känns lite jobbigt men inte så jobbigt som jag trodde. Jag gör detta för att jag tycker att det är så fantastiskt roligt. Inte en enda sekund av arbetet är bortslösad tid.

Inte långt efter att jag och min man flyttade till Kiruna (det var i januari år 2012) väcktes tanken att det skulle vara kul att skriva en barnbok. När jag var ny i Kiruna kändes gruvstaden och landskapet helt främmande. Kanske till och med lite skrämmande. Men samtidigt fanns där något fascinerande. Människor under jorden. Män och kvinnor i varseldräkter. Sprängningar om nätterna. Stora, tunga maskiner. Och så de där karakteristiska ljuden. Susande gruvfläktar. Backande lastbilar och plogmaskiner. “Biiip biiip biiip biiip”. Det var de här intrycken och den stora kontrasten mellan Kiruna och min småländska hemstad som väckte idén att skriva en barnbok.

Nu, efter drygt fem år som Kirunabo och två barn senare, så känns inte allt så främmande längre. Men fortfarande fascinerande. Så länge jag får mina obligatoriska andningspauser under våren och sommaren så är det en ynnest att få bo i Kiruna och att få uppleva riktig gnistrande vinter. Det nästan horisontella, vackra ljuset inte heller att föringa.